molnUB2
Hem
Ätstörningar
Religiösa fenomen
Teologi
Camilla Dahlbergs bok I himlen får jag äta
Första avsnittet i boken
Webbshop

Camilla Dahlbergs bok I himlen får jag äta

Du kan köpa boken här                        

Camilla Dahlberg - om sig själv och boken


Jag är född 1971 och uppväxt i en by i Jönköpingstrakten. Den småländska frikyrkomiljön har påverkat mig djupt på gott och ont. Främst har den kanske gett mig det stora intresset för religion och livsåskådning. Jag har tillbringat många roliga stunder med att skriva om och analysera (fri)religiösa uttrycksätt. Nu är jag den ständiga teologistudenten som är mer eller mindre bosatt på religionsvetenskapliga institutionen vid Linköpings universitet.

Efter gymnasiet började jag läsa på högskolan i Jönköping och flyttade sedan till Linköping för att fortsätta studierna i Linköping. Jag fastnade för religionsvetenskap, litteraturvetenskap och svenska. Jag är dock lite velig då det gäller yrkesval. Först utbildade jag mig till folkhögskollärare, och sedan till journalist. Nu varvar jag tillvaron mellan frilansartiklar, romanskrivande och teologistudier. Och livet blir då otroligt spännande och intressant!

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att läsa, skriva och teckna. Läsandet och skrivandet har jag burit med sig hela tiden, och det har ofta blivit räddningen i kampen mot anorexin. Det har alltid hjälpt mig att få perspektiv på saker och ting. Genom att skriva och analysera har jag under årens lopp lärt mig att förstå vad som hände och varför.

I himlen får jag äta är en självbiografisk roman. Liksom mitt alter ego, Lisa, började mina anorexiproblem tidigt, för att blomma ut fullständigt under det första året på gymnasiet. Efter ett studieuppehåll började jag gymnasiet igen och lyckades fullfölja de två sista åren.

I himlen får jag äta påbörjades under det sista året på gymnasiet. Berättelsen var från början en novell som ingick i ett specialarbete. Den kom sedan att ingå i en föreningstidning som jag startade tillsammans med min kompis Rosie, för anorexi/bulimiföreningen i Jönköping. Ett avsnitt publicerades också i Jönköpingsposten hösten 1992.

Många påpekade att den förtjänade en fortsättning. Jag bestämde mig då för att på sikt förlänga den. Periodvis tillkom avsnitt efter avsnitt. Under en skrivarkurs som ingick i en kurs i svenska på universitetet tillkom exempelvis avsnittet Gryningsland, 1994. Skrivandet blev en terapi, samtidigt som det ofta låg traumatisk upplevelser bakom, till exempel ständigt återkommande mardrömmar. Sjukhusåret bleknade aldrig bort ur minnet. Det förblev ett alltid ständigt närvarande trauma.

Det tog tio år att teckna ner mardrömmen. Tio år att våga skriva ner de mest ångestladdade händelserna. Naturligtvis finns det också saker och händelser som inte skulle passa på ett vitt papper. Men nu känns berättelsen äntligen hel och färdig för att möta läsarna.

Redan under sjukhusvistelsen bestämde jag mig för att skriva ner det som hände och hur jag kände. Jag skrev en del redan under sjukhusvistelsen i form av dagboksanteckningar, oftast korta och sporadiska. Orken räckte inte till mer. Det var först ett par år senare som jag på allvar började skriva ner mina upplevelser under den värsta sjukdomsperioden.

Det brukar ju heta att alla likheter med verkligheten är tillfälligheter. Så är det inte här. De flesta händelser har hämtats direkt ur verkligheten. Ibland har jag naturligtvis förbättrat verkligheten lite för att förstärka och förtydliga det jag vill förmedla. Verkligheten är inte stillastående utan förändras hela tiden. Därför är det ibland svårt att veta exakt hur det verkligen var. Ofta kan jag inspireras av händelser som någon annan råkat ut för och sedan berättat för mig. Att berätta är att hela tiden föra en dialog med min egen verklighet, andras och den icke-existerande, det vill säga fantasins värld. Det finns ju också något som heter konstnärlig frihet. Fantasin är viktig i skapandeprocessen. Utan den skulle en del av tillfredsställelsen med skrivandet gå förlorat.

Något som däremot inte följer den exakta verkligheten är personerna i boken. Istället har det blivit så att karaktärsdrag av många olika personer jag mött i boken har samlats i en enda person. Jag har velat få fram så kallade urtyper. I min egen miljö fanns det dessutom alldeles för många människor för att det skulle vara möjligt att använda dem allihop som romanfigurer...

Tilläggas bör slutligen att boken troligtvis inte skulle ha kommit till utan min man Jonathans stöd och uppmuntran, kloka reflexioner och kommentarer, och slutligen hans uppfinnande av bokens briljanta titel.

Camilla Dahlberg